Vill hylla en fantastisk och målmedveten man som alltför ung har lämnat oss. Linus Lindholm som omkom bara några dar innan sin 26-årsdag var i sanning en underbar och fin människa.

Vi delade allt i 5 år och du kommer alltid alltid att finnas med mig i mitt hjärta!

 Vila i frid Wousha!

 http://sydsvenskan.se/familj/dodsfall/article303822.ece

Tänk så mycket bra människor man känner, det är ju verkligen helt fantastiskt. Och en satans tur med tanke på att allt verkligen verkar bero på vem som känner vem. Dock inte på det där traditionella sättet med name dropping och allmänt ryggdunkande män emellan i bastun (även om det är alltför vanligt fortfarande) utan på ett mer subtilt och ofta arbetssamt sätt. Kanske beror det på att jag är kvinna som jag upplever att det inte handlar om ryggdunkande utan faktiskt arbete. Det får ju tilläggas att nyss nämnda arbete sällan är av den betalda sorten, utan som högutbildad akademiker får man nästan utgå från att en hel del gratisarbete föregår ett ”riktigt” jobb. Är det helt igenom negativt då? Nej, inte alls, att få träffa andra engagerade människor som liksom en själv vill lägga ner arbete och tid på ett gemensamt mål är en fantastiskt upplevelse. Ofta leder det till bra möjligheter, öppnar dörrar och berikar ens liv. Problemet är väl att man aldrig kan vara riktigt säker. Vad gör man om tiden går o går o man aldrig får det där breaket? För pengar behöver man ju…. Detta är en enormt svår men viktig fråga, inte bara för mig men också för många andra jag känner. Kanske är svaret att man till själv är sin egen lyckas smed, men faller inte då alla de nätverk man jobbat så hårt för? Nja.

Men man kan ju faktiskt fundera på vad det tjänar till att det bara är 6 steg till Kevin Bacon om man aldrig får träffa honom? Om ni nu ursäktar denna mycket dåliga liknelse Som med allt annat är det ju såklart en kombination av eget hårt arbete och nätverkande…dikotomifri… och för mig har det på sistone gett utdelning

Slutar med ett citat av min mor: ”Världen är inte liten, den är skiktad”.

Kom på infomöte ikväll om European Social Forum – Sofielund Folkets Hus, Rolfsgatan 16, 18-19.30!!!!

esf_infomote-4-feb-farg.pdf

I fredags handlade jag på väg hem från föreläsning/jobb/åtaganden i stan. Med mig hade jag min bärbara dator i ryggsäck, jobbkläder, böcker, flygblad mm. På mig hade jag min tjocka vinterjacka som bara behövs eftersom det är så jäkla fuktigt i luften i Skåne – inte för att det är kallt. Det har ju de spirande vårblommorna klart fastställt. Mer om det snart…

Till saken hör att den butik jag handlar i ligger ca 1,5km från min lägenhet men i snö(!)glopp och nordlig vind som blåste nederbörden horisontellt i ansiktet hade jag ingen lust att släpa min tunga, tunga ryggsäck och 3 kassar (medhavda tygkassar) den kringelkrokiga vägen hem. Därför tog jag bussen som mycket behändigt avgick precis på andra sidan gatan från affären och stannar på hållplatsen 300m hemifrån. Trots denna otroliga lyx kom jag hem skakandes, svettig, irriterad bortom gränser och med värkande rygg och armar. Jag som alltid tagit för givet att det går att leva utan bil, som alltid ifrågasatt behovet av körkort och funderat över människors fantastiska lathet satt nu allvarligt och frustande och funderade på hur man ska klara sig när man får barn och ska handla och manövrera detta. Frågan jag då ställde mig när jag kom på mig själv med fruktansvärda tankar om körlektioner och moraliska dilemman kring bilägande var om det är mig eller samhället det är fel på. Eftersom jag inte tror på objektiv sanning kom jag fram till att det måste vara en kombination. Ni kanske undrar varför jag som bor i student- och cykelstaden Lund inte tog hem varorna på cykel som vanligt folk känner ännu inte mig tillräckligt väl för att veta – jag cyklar helt enkelt inte. Ett pinsamt med ack så sant faktum. Mer om det en annan gång.

Ytterligare beundran för bilens praktiska och njutbara sidor fick jag sedan på lördan när jag ägnade mig åt miljöskadlig och förkastlig verksamhet – bilåkning till shopping i köpcentrum. GAAAAHHH!! Alla miljökämpars onda mardröm befann jag mig mitt uppe i och det värsta var att jag insåg varför människor gör detta helg efter helg istället för att åka ut i skog och mark eller umgås hemmavid eller liknande. Det är bekvämt, enkelt och skoj. Hur kom jag nu dit? Som försvar får jag säga att vanligtvis skulle jag ha promenerat eller tagit bussen till köpcentrumet men nu hade jag bett en kompis som bor på andra sidan stan att göra mig sällskap. Hon påpekade att det tar henne 40 min att cykla och 45 min med bussen att ta sig dit.  Nu skulle hon storhandla på vägen hem också och utan större betänkligheter utom gemensamt pikande under bilfärden tackade jag ja till erbjudandet om att åka med. GUD i himmelen så underbart dte är att shoppa när man kan lämna jackan i bilen som vi parkerade precis vid en av de sjutusen ingångarna som finns…. det borde finnas varningsskyltar likt de på cigaretter på parkeringsplatserna kring köpcentrum ”varning – extremt beroendeframkallande,  miljöskadligt och oetiskt” eller liknande.

Kanske borde bilen tillåtas till vissa situationer och andra inte. T.ex: 1) man måste alltid vara minst två i bilen. 2) fler än ett ärenden måste uträttas, 3) tunga varor bör involveras 4) bilen får användas högst 3 dar/v på vintern och 2 dar/v på sommaren. Dessutom borde det, om man nu måste ha köpcentrum – men det är en helt annat inlägg – vara lag på boxar vid ingångarna så även de som kommer med buss, cykel eller apostlahästar kan gå utan tunga och varma ytterkläder.

Vill också uttrycka en varm beundran och tack till alla tappra mammor och pappor som handlar osv utan bil, till alla andra som också släpar hem sin mat för mer eller mindre egen maskin och uttrycka förståelse men höja ett varningens finger till alla som tar bilen och nöjesshoppar på helgen…. jag BEHÖVDE ju trots allt nya kläder….o jag köpte ju faktiskt ekologiska jeans….

Iaf så kan man ju märka att 80-talet är på väg tillbaka, inte minst på temperaturerna. Det som jag och min vän bidrog till var att göra framtida vintrar slå 1989 års rekord i varmaste januari. 2008 troddes ju slå det men på DNs hemsida står att läsa något annat http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737865 men det e klart, gullvivor är ju söta och elpriset har ju hållt sig på en human nivå den här vintern, så kanske vi borde fortsätta åka bil när vi behöver det som minst, nästa år kanske vi inte ens behöver vinterjackan….

Emelila

ps. jag antar att min ironiska ton framgår med önskvärd tydlighet där den är avsedd

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=738402

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=738581

På DNs nätupplaga kan man varje dag läsa om det hela tiden ökande våldet i Kenya.  Situationen blir hela tiden värre och idag dödades en andra oppositionspolitiker i vad som kan kallas våldskravaller. Hur man ska förklara situationen är inte lätt för den skyddade svensken eller europeen, kanske inte ens för de utlänningar som arbetar i landet. När jag var i Nairobi under knappa 3 månader för ganska precis ett år sen, spenderade jag mer tid, inte bara i slummen, utan med vanliga kenyaner än många av de utlänningar jag träffade. Även detta har sina förklaringar och är bara ytterligare en yttring av det djupt splittrade Kenya. Poängen är att min uppfattning är att västerländska medier har svårt att förmedla den totala desperation som verkar råda i landet. För hur kan ett land med en befolkning där de allra flesta inte upplevt krig eller större konflikter på 200 år förstå vad som händer där vid ekvatorn? Frågan är om det går. Frågan är också vad man kan göra åt saken. En del av sanningen kan vara att de gamla kolonialmakterna tar sitt ansvar och ber om ursäkt för de splittringar man lade grunden för och för den politik som gav folk av kikuyu-stammen så mycket större ekonomisk och politisk makt än andra i Kenya. Samtidigt får man inte glömma att detta är något som kenyanerna måste lösa själva, det är de fullt kompetenta till. Med den medlingshjälp som alla människor i konflikt är beroende av kan den politiska krisen lösas.

Frågan som då återstår är hur människor ska kunna försonas. Är det inte så att de flesta människor vill leva sida vid sida utan att bråka med sin granne? Jovisst är det så. Varför skulle kenyaner vara annorlunda än svenskar? Det är de inte.  Det är precis som människorna i DNs artikel säger om livet i slummen – livet måste gå vidare, det finns helt enkelt inget val. Det problematiska är för de vars liv slagits i spillror av andra människor, grannar och vänner, som är lika desperata de. För 2 månader sen talade vi om Kenya som ett föregångsland, ett föredöme för andra länder i regionen. Ja, allt är ju relativt. Oron över kravaller som vänner och bekanta på plats uttryckte till mig var stark redan för ett år sedan. De problem som har urartat nu är bara en förlängning av den verklighet som så många kenyaner har levt i länge – korruption, extremt våld, osannolik fattigdom och en förmåga att själva försöka lösa sina problem – på gott och på ont. Det handlar inte om Kibaki eller Odinga, om att välja sida, det har kenyanerna redan gjort. Den sida de valt är livet, demokratin, miljön och rättvisa. De som tar bort det från dem är politikerna, ekonomiska påtryckningar från omvärlden och ett ständigt ifrågasättande från de som anses vara högre upp i näringskedjan, alltifrån världssamfundet, inhemska auktoriteter, politiker och myndigheter. Ingen kenyan vill slå ihjäl sin granne, trots allt har man mer gemensamt än tvärtom.

Tyvärr har politikerna av många anledningar ställt till det och därmed redan dödat 900 människor och fler offer är att vänta. Kenyanerna har blivit berövade ett riktigt demokratiskt val, något de så väl var värda.  Insatser från Sverige måste bestå av att sätta sig in i situationen, känna empati med desperationen och inte välja sida. Desperationen har ett ansikte och det är inte vackert men nog så verkligt. Tyvärr kommer det dröja länge innan försoningens ansikte blir det dominerande i Kenya – men livet går vidare ändå, sida vid sida.

 Proud to be (born in) Kenya(n)!

Emelila

Hej och välkomna till min blogg!

 Ni kommer snart lära känna mig, en Kärre fri från dikotomi – eller? Går det att vara dikotomifri? Är inte alla människor både onda och goda till exempel…

Vad som kanske förvånar är att detta är främst en miljöblogg. Oh, såna finns ju inte ton av redan… Det spelar ingen roll, sanningen är alltid subjektiv. OBS! ordet hållbarhet bör i denna blogg aldrig förväxlas med hållbar utveckling och vice versa.

Med den här bloggen hoppas jag kunna spegla vad som är viktigt, intressant eller dumt i den miljö- och samhällsdebatt som pågår, allt med en touch av Emelila. De första blogginläggen kommer fungera som ett test av vad som är spännande att skriva om och kommer blanda personligt och offentligt. Det privata är politik som det brukar heta. Som så mycket annat, som av många anses typiska för den fragmenterade värld vi lever i, är i själva verket bara sidor av ett mynt, eller kanske en tärning. Inte mycket i världen går att separera annat än i teorin. Gaia är ett system och allt som händer här på vår Jord är sammankopplat. Krångligare än så är det ju inte.

 Några av de ämnen som jag kommer ta upp här framöver är det eskalerande våldet i Kenya, klimatfrågan och tillhörande debatt, humanekologiska hjärtefrågor (vad det nu är), och den dagliga interaktionen mellan människa och miljö – både i mitt eget liv och i andras.

”Our perception of our physical environment is inseparable from our involvement in it” (Hornborg, prof i Hek, LU)

 Emelila