Tänk så mycket bra människor man känner, det är ju verkligen helt fantastiskt. Och en satans tur med tanke på att allt verkligen verkar bero på vem som känner vem. Dock inte på det där traditionella sättet med name dropping och allmänt ryggdunkande män emellan i bastun (även om det är alltför vanligt fortfarande) utan på ett mer subtilt och ofta arbetssamt sätt. Kanske beror det på att jag är kvinna som jag upplever att det inte handlar om ryggdunkande utan faktiskt arbete. Det får ju tilläggas att nyss nämnda arbete sällan är av den betalda sorten, utan som högutbildad akademiker får man nästan utgå från att en hel del gratisarbete föregår ett “riktigt” jobb. Är det helt igenom negativt då? Nej, inte alls, att få träffa andra engagerade människor som liksom en själv vill lägga ner arbete och tid på ett gemensamt mål är en fantastiskt upplevelse. Ofta leder det till bra möjligheter, öppnar dörrar och berikar ens liv. Problemet är väl att man aldrig kan vara riktigt säker. Vad gör man om tiden går o går o man aldrig får det där breaket? För pengar behöver man ju…. Detta är en enormt svår men viktig fråga, inte bara för mig men också för många andra jag känner. Kanske är svaret att man till själv är sin egen lyckas smed, men faller inte då alla de nätverk man jobbat så hårt för? Nja.
Men man kan ju faktiskt fundera på vad det tjänar till att det bara är 6 steg till Kevin Bacon om man aldrig får träffa honom? Om ni nu ursäktar denna mycket dåliga liknelse 
Som med allt annat är det ju såklart en kombination av eget hårt arbete och nätverkande…dikotomifri… och för mig har det på sistone gett utdelning 
Slutar med ett citat av min mor: “Världen är inte liten, den är skiktad”.
