http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=738402
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=738581
På DNs nätupplaga kan man varje dag läsa om det hela tiden ökande våldet i Kenya. Situationen blir hela tiden värre och idag dödades en andra oppositionspolitiker i vad som kan kallas våldskravaller. Hur man ska förklara situationen är inte lätt för den skyddade svensken eller europeen, kanske inte ens för de utlänningar som arbetar i landet. När jag var i Nairobi under knappa 3 månader för ganska precis ett år sen, spenderade jag mer tid, inte bara i slummen, utan med vanliga kenyaner än många av de utlänningar jag träffade. Även detta har sina förklaringar och är bara ytterligare en yttring av det djupt splittrade Kenya. Poängen är att min uppfattning är att västerländska medier har svårt att förmedla den totala desperation som verkar råda i landet. För hur kan ett land med en befolkning där de allra flesta inte upplevt krig eller större konflikter på 200 år förstå vad som händer där vid ekvatorn? Frågan är om det går. Frågan är också vad man kan göra åt saken. En del av sanningen kan vara att de gamla kolonialmakterna tar sitt ansvar och ber om ursäkt för de splittringar man lade grunden för och för den politik som gav folk av kikuyu-stammen så mycket större ekonomisk och politisk makt än andra i Kenya. Samtidigt får man inte glömma att detta är något som kenyanerna måste lösa själva, det är de fullt kompetenta till. Med den medlingshjälp som alla människor i konflikt är beroende av kan den politiska krisen lösas.
Frågan som då återstår är hur människor ska kunna försonas. Är det inte så att de flesta människor vill leva sida vid sida utan att bråka med sin granne? Jovisst är det så. Varför skulle kenyaner vara annorlunda än svenskar? Det är de inte. Det är precis som människorna i DNs artikel säger om livet i slummen – livet måste gå vidare, det finns helt enkelt inget val. Det problematiska är för de vars liv slagits i spillror av andra människor, grannar och vänner, som är lika desperata de. För 2 månader sen talade vi om Kenya som ett föregångsland, ett föredöme för andra länder i regionen. Ja, allt är ju relativt. Oron över kravaller som vänner och bekanta på plats uttryckte till mig var stark redan för ett år sedan. De problem som har urartat nu är bara en förlängning av den verklighet som så många kenyaner har levt i länge – korruption, extremt våld, osannolik fattigdom och en förmåga att själva försöka lösa sina problem – på gott och på ont. Det handlar inte om Kibaki eller Odinga, om att välja sida, det har kenyanerna redan gjort. Den sida de valt är livet, demokratin, miljön och rättvisa. De som tar bort det från dem är politikerna, ekonomiska påtryckningar från omvärlden och ett ständigt ifrågasättande från de som anses vara högre upp i näringskedjan, alltifrån världssamfundet, inhemska auktoriteter, politiker och myndigheter. Ingen kenyan vill slå ihjäl sin granne, trots allt har man mer gemensamt än tvärtom.
Tyvärr har politikerna av många anledningar ställt till det och därmed redan dödat 900 människor och fler offer är att vänta. Kenyanerna har blivit berövade ett riktigt demokratiskt val, något de så väl var värda. Insatser från Sverige måste bestå av att sätta sig in i situationen, känna empati med desperationen och inte välja sida. Desperationen har ett ansikte och det är inte vackert men nog så verkligt. Tyvärr kommer det dröja länge innan försoningens ansikte blir det dominerande i Kenya – men livet går vidare ändå, sida vid sida.
Proud to be (born in) Kenya(n)!
Emelila
